De tre vännerna tittade häpet på det som tornade upp sig mitt emot dem. Nog för att det hade varit en konstig dag i en konstig värld. Nog för att ingenting tycktes vara som det brukade och de var både trötta, förvirrade och vilsna. Framför dem uppenbarade sig parkeringsskyltar – närmare bestämt tre stycken – som alla skulle visa sig skilja sig från de skyltar de tidigare sett, på alla vis.

Tom var äldst så det förväntades att han skulle göra eller säga något först. Han talade till sina medresande.

• ”Ser det.. Ser det inte lite ut som att de där parkeringsskyltarna har ögon. Stängda ögon. Eller håller jag på att bli tokig?”

Svaret lät dröja några sekunder innan Monica tog ton från snett bakom Tom. Hon höll med. Parkeringsskyltar med ögon. Det var vad de tittade på.

Fram till den stunden som skulle komma att inträffa kunde det hela förstås vara ett skämt. Någon kunde ha spelat dem ett spratt. Det vore knappast första gången. Det kunde vara ritade ögon på dessa parkeringsskyltar. Ett simpelt trick, helt enkelt. Inget att oroa sig för. Och det borde det heller inte vara. Parkeringsskyltar har inga ögon. Detta visste de alla tre, och förresten så.

En av parkeringsskyltarna, den till höger, öppnade plötsligt sina ögon. En oerhört märklig och något skrämmande sak att se. De tre vännerna ryggade tillbaka och skylten tycktes borra ögonen än djupare i dem. Som om den kunde se igenom dem på något vis. 

Några sekunder gick innan någonting hände. Det som hände var att Monica hämtade andan och sa, till sin grupp:

• ”Detta kan inte hända. Det kan inte vara så att vi ser på en parkeringsskylt som har ögon. Som kan se” sa hon när hon till sin förskräckelse och förvåning fick ett svar av en djup stämma.
• ”Jaså det kan det inte, säger du? Vad är det som får dig att tro detta då, mån tro? Parkeringsskyltar kan inte se säger du men jag ser dig, lilla flicka. Jag ser dig klart och tydligt”

Det kändes som att deras bultande hjärtan skulle få marken under dem att skaka. Det var inte klokt, det som just nu skedde. De talade med en parkeringsskylt. De två andra var fortfarande sovandes för tillfället. För att undvika att konfronteras av ytterligare parkeringsskyltar undvek de att tala. Deras nya samtalskamrat tog därför över ansvaret att föra konversationen vidare.